Jag har blivit sämst på att skriva, har för mycket annat runt om. Jag hinner knappt att andas och är i olag med mig själv. Jag har blivit tillsagd att inte skriva om känslor så allting samlas på hög. Jag får inte dela det jag en gång var bäst på. Tystheten gör mig en otjänst och jag faller lite över kanten vid varje kommentar. Jag väntar på att förklaras till oduglighet, och det jag en gång skulle borsta bort fastnar i varenda del av mig. Jag har glömt bort mig själv i en enda stor härva av vad som är fel.
Jag ser inte mig själv som jag gjorde då. Jag glömde mig själv på vägen någonstans och det talas om för mig. Ingen är som förr, vi hamnar i slentrian, vi går vilse, vi förlorar respekt, vi tar för givet.
Jag tar ingenting för givet längre, jag vet hur fort allting kan ta slut.
Men de dåliga sidorna framhävs enklare än vad de bra gör, så är sanningen och ibland vill jag ge mitt finger åt den.
Och jag har så mycket att skriva om, men jag får tänka mig för. Och jag har lärt mig att säga elakheter om någon annan tar mig inte längre, jag gör inte sådant. Men alla är inte lika och att såra är deras försvar.
